När man försover sig

Denna morgon så försov vi oss. Det händer så oerhört sällan så jag vaknar med en rad olika känslor och tankar. Har jag verkligen sovit ? Livet med en 18-månaders som har kindtänder på gång ger generellt inte stora mängder sammanhängande sömn, därav märker kroppen direkt när den fått sova mer än 30 minuter åt gången. Efterföljande känsla är WOOOOOW. Mysigt liksom. Kroppen är tung och trött och seg, men den har fått sova och man känner att goda chanser finns att den faktiskt kan orka prestera lite idag. Nästa tanke är, var fan är barnen som annars vaknar 05:30 och gärna då framför allt på alla lediga dagar ? Så i något som kan kallas på gränsen till hysteriskt far man ur sängen och dundrar genom huset så pass att man väcker barnen genom att skrämma skiten ur dem. Fint. Bra där. Diplom för årets mamma kan ni skicka direkt. Slänger upp dörren till 9-åringens rum och vrålar att vi har försovit oss. Möts av en suck som talar om att han nu vet att frukost kommer att inmundigas med en mamma som i princip hoppar jämfota bredvid och klappar händerna och hejar på som om frukosten vore ett stafettlopp. Den lille är oftast oberörd av morgnarnas stress, han blir ju liksom påklädd, man byter blöja och så får han en macka i handen och där kan han sitta medans mamma och storebror far runt och fixar och klär sig och avnjuta sin frukost i lugn och ro på nåt sätt. Med 5 minuters marginal kom vi i alla fall iväg, den store skulle cykla till skolan och jag skulle leverera det lilla barnet på förskolan. Känslan när man går så fort man kan för att hinna med bussen och man ser 9-åringen vända cykeln och cykla mot oss igen. Bara för att säga hej då en gång till. Gulligt, absolut, Älskar honom. Det tog nästan all kraft jag hade för att inte vråla: cykla till skolan NU ! Tänk nu att eftersom jag försov mig så hade jag ännu inte fått njuta av dagens första kaffe. De som känner mig väl vet att innan den koppen fungerar jag inte helt optimalt. Nåja, ett extra hej då och mest troligt kom han någon minut för sent. Väl på busshållplatsen kommer den lille på att sitta i vagnen suger nu när man lärt sig gå och springa. Ingen stress alls där med skrikande barn i vagn som man försöker manövrera samtidigt som man ska försöka klicka fram en bussbiljett i den nya appen i telefonen. För när ska man finna tiden att åka ner på centralstationen för att fylla på sitt busskort ? Bussen kommer, ska precis gå på när chauffören vrålar AKTA AKTA ! Fortfarande inte helt vaken utan kaffe hör jag honom men jag kan inte alls tolka vad han menar vilket ger insikten att jag nog inte ska ge mig hemifrån någonsin utan kaffe i kroppen. Han går ur bussen och fixar med backspegeln. Okej, den var i vägen, Fine låt mig nu komma på bussen. Då har ju mobilen slocknat och man ska med en hand manövrera barnvagn och med den andra klicka in pinkod och öppna mobilen för att kunna få fram bussbiljetten och kunna blippa den i den nya fräna mojängen på bussen. Väl framme vid förskolan nästan kastar man in barnet och får sen ställa sig utanför en stund och bara andas, genomsvettig och fräsch som man då är efter morgonens stress. Får gosa extra med kidsen ikväll som en slags balans till morgonens stress. Väl hemma slänger man på en kanna kaffe och är nu på kopp nr 4 och njuter. Idag ska jag inte till jobbet. Jag är sjukskriven och erkänner mig för tillfället besegrad av livet. Livet har varit mycket under en längre tid och kropp och själ är lite slut. Idag ska jag däremot på ett möte som skrämmer skiten ur mig. Men jag vet att när det väl är gjort hur det än går kommer det att kännas lättare. Eller jag hoppas det. Så lite mer kaffe nu och lite städning. Idag kommer maken hem. Han studerar på annan ort och har varit borta större delen av veckan. Vi har längtat efter honom alla 3 så det ska bli härligt med en familjekväll. Imorgon växlar han från studier till arbete som kock och är borta på kvällarna. För att sedan på söndag åka tillbaka till universitetet. Livet som gift ensamstående eller vad man kan kalla det. Tadaaaa ! // YO

Kommentera här: