Kommunikation, gräl och stödord

Dagens tredje blogginlägg. Tror det här definierar mig ganska bra, all in och sen så går det ett år tills nästa lust att skriva sköljer över mig och så måste jag radera gamla inlägg för det blir pinsamt att fortsätta där jag var och sen blir det ännu mer pinsamt när jag inser att ingen läser min blogg i alla fall pga av ovanstående för det är knapert givande att följa en blogg som publicerar 17 inlägg på en dag för att sedan inte posta alls på väldigt länge.

Men det ska bli ändring på det. Mycket tankar och funderingar som ska ut och det här får bli min ventilationsportal. Lite som att ventilera med sig själv ( läs prata med sig själv ) offentligt. Input av eventuell läsare som kan komma att dyka upp är givetvis välkommet.

Nåväl, eftersom jag sitter här med min kaffekopp och laddar inför ett möte som jag 1) inte vill gå på och 2) är livrädd för att gå på, så kan jag väl fortsätta blurra lite mer här då. Jag är en otroligt kommunikativ människa, både verbalt och i skrift. Har ett stort behov av att förstå andra samt att göra mig förstådd. Att förstå andra har visat sig vara enklare än att göra sig förstådd. För man kan ställa frågor även till den gräns att personen undrar om man överhuvudtaget har någon förmåga att ta in information och ja förhoppningsvis till slut så kommer känsla av: Ahaaaaa, jag fattar.

Min man och jag är båda kommunikativa individer, det är väl en av anledningarna att vi från början drogs till varandra och definitivt en av anledningarna till att han är en människa som jag oftast ( väldigt sällan ) inte tröttnar på. Vi har mycket intressanta och givande diskussioner och sitter hellre och pratar om allt och inget om kvällarna än tittar på tv. Inget fel på tv-tittande alltså. När vi väl tittar så gör vi som när jag bloggar, all in på nån serie på Netflix eller HBO Nordic och så ser vi alla säsonger i sträck. Typ så. Och så har vi då ingenting att titta på sen så då får vi återgå till att prata med varandra.
Men när vi blir osams, herreminje. Då går det inte alls att kommunicera vettigt. Jag skickar mils långa sms och ingående förklarar varenda liten känsla och tanke jag har med tanken att nu, nu minsann så blir allt kristallklart för honom och han kommer förstå precis vad jag menar, tänker och känner.
Det han mest troligt tänker när han får mitt första sms är väl, fan inte en novell nu. Min man är något känslig för kritik och jo det har jag nog kastat in där mitt i texten och jag vet ju att därefter läser han mest troligt inte mer utan börjar istället fnurla på hur han ska attackera tillbaka. Och han vet precis vad som tar mest hårt, ett mycket kort och känslokallt sms. Pang, där satt den.
Knappen i mig är tryckt på och i rasande tempo, verkligen rasande tempo efterföljer nu flertalet sms noveller från mig. Det finns ingen chans att hinna svara på dem. Mest troligt lutar han sig tillbaka, kanske somnar och tänker att när hon lugnat sig så ska jag svara.
Jag vet att jag är för mycket i dessa situationer. Och jag tror min man vet att han ibland håller igen lite väl mycket.
Så egentligen har jag en ganska bra övergripande koll på vad det är som gör att vi inte riktigt funkar bra i gräl men ändå hamnar jag i samma mönster och upprepar, blir ledsen och besviken, tänker att jag ska göra annorlunda nästa gång, hamnar där igen, upprepar osv.

För jag kan ju ändå bara jobba på mig själv och ändra mitt beteende. Det är upp till min man om han vill ändra på sitt.
Jag tror inte han förstår hur jobbigt det är att känna att man är för mycket. Är känslomänniska, känner mycket och intensivt.
För jag vill inte vara för mycket lika lite som jag vill vara för lite. Jag vill ju vara rätt. Ni vet, älskad precis som jag är även när jag är en knast som inte kan sluta älta långa noveller.
Men så idag funderar jag över om det verkligen finns någonting som min man aktivt kan göra, eller göra annorlunda, som skulle få mig att känna på ett annat sätt ? Eller ligger allting inom mig och är något som jag måste jobba på ? Jag har faktiskt tagit kontakt med en psykolog och ska prova på KBT. Why not ?!
Jag vill se och höra från någon professionell som kan det här om jag kan bryta mönster som är destruktiva och som jag inte mår bra och som jag gärna skulle vilja kunna släppa och komma ifrån. Fyller trots allt "bara" 39 år. Det borde gå att ändra på saker och ting. För det viktigaste för mig i det här är faktiskt att jag själv inte mår bra av att bli/vara för mycket. Att känna att jag ger och ger men inte får lika mycket tillbaka. Det här är något som ligger så djupt i mig och som jag behöver komma ifrån och få någon slags sund distans till för att må bättre. För om jag inte blir bemött som jag skulle önska, hoppas, vilja osv så tar jag direkt på mig att jag gjort fel.
Japp, det är mig det är fel på pga bla bla.
Jag kan önska att jag hade den där självkänslan och självförtroendet så man bara kunde säga fuck it, du är ju en knast och lalla vidare hur lättsamt som helst. Nej, man ska inte gå runt och kalla människor för knast osv men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Att inte ta ett kort sms så hårt, inte tolka det som att jag är fel och inte är älskad. För jag är ju egentligen ganska övertygad om att min man älskar mig väldigt mycket. Och jag är ju likadan i alla mina relationer. All in. Älskar jag dig så står jag vid din sida för livet om du vill. Och om du orkar med mina noveller och kan tänka dig att svara på dem utan att skamma och skuldbelägga mig för att jag är och vill mycket. Men det är där jag är i livet nu. Är det en 40-års kris ? Jag har ingen aning. Men jag rensar inom mig och jag rensar i mina relationer. Ärligt, rakt, naket så vill jag ha det. Linda inte in i bomull, säg vad du känner och tycker. Och förvänta dig att jag gör detsamma. Men ja, det där med att vara kortfattad är inte min grej. När jag studerade litteraturhistoria en gång i tiden så sa vår lärare att vi skulle ha en muntlig examination och vi fick lov att ha med oss anteckningar vi gjort när vi läst litteraturen inför detta. Jag hade med mig 62 handskrivna sidor ( detta var innan man hade dator och skrivare hemma ) med text på båda sidorna. Läraren bara tittade och frågade om jag behövde lära mig det här med stödord och att vara kortfarrad. Japp. Men det har ännu inte hänt. Och det får min man och alla andra som vill dras med mig i livet leva med. Jag har åtminstone insikt i det hela. Tadaaa ! // YO

Kommentera här: