När man tappar stinget
Kan se att jag inte bloggat sedan minstingen hade vattkoppor. Flitig som man är. Nu är vi inne på 6:e veckan i familjen med sjukdom. Maken har varit förkyld och nu har det gått över i någon slags öroninflammation. Barnen har haft hosta och vakna nätter har varit en ljuvlig upplevelse.
Så till slut blev ju jag själv också sjuk. Antingen influensan eller den värsta förkylningen i mannaminne. Jag vet inte. Men nu har jag varit dålig i över 14 dagar och verkar inte bli bättre.
Man blir såpass självömkande att man liksom vemodigt minns tiden då man kunde andas ordentligt och inte hostade sig genom nätterna. Nåja, this to shall pass.
Längtar efter maken som är iväg under veckorna pga sina studier. Det blir en stor längtan efter helgerna helt enkelt. Och just denna kommande helg ska vi ha barnvakt en natt. Storbarnet är hos sin pappa och minstingen ska hänga med sin mormor och morfar.
Nu ska jag då bara bli frisk så tiden kan utnyttjas till fullo. Ni andra småbarnsföräldrar vet hur det är, guld värt att få tid att bara fokusera på varandra. För alltid är barnen i fokus, vilket är så det ska vara så inga konstigheter. Men det är så skönt att ibland bara få vara vi två. Att kunna bibehålla gnistan.
Nu ska jag fortsätta dricka kaffe, kreativt lista ut vad jagska laga till middag idag och försöka tänka sjukt positivt en stund.
