Julaftons morgon
Hade sen svårt att somna när vi väl gick och la oss för då startar det med restless legs. Måtte jag aldrig mer behöva uppleva det efter denna graviditet. Illamående kan jag hantera, även foglossning och huvudvärk. Att vara otymplig. Men dessa restless
legs är vidrigt.
Man kan absolut inte få ro i kroppen att sova och ingenting hjälper. Går upp och vankar fram och tillbaka samt stretchar och tar magnesium både morgon och kväll med sparsam effekt. Men vet ju att är järnvärdet lågt så kan det påverka och göra det värre.
Närmar mig att kliva in i vecka 33 och därmed också närmre vårt planerade kejsarsnitt i februari. Som jag ser fram emot med både stor förväntan och en väldig nervositet. Både att föda barn och var gravid mitt i en pågående pandemi är ju lite speciellt
om man jämför med de tidigare gångerna.
Senare idag kommer minstingens pappa och vi 3 ska fira julafton tillsammans. Stora sonen firar med sin pappa. Dock fick vi låna hem honom några timmar igår och vilken lycka alltså. Dels för mig att få krama om min förstfödde på 186 cm som alldeles snart
fyller tonåring efter 6 veckor utan varandra då han haft covid-19 och vi inte vågade ses. Och lillebror vart ju i total exstas. Är så innerligt tacksam att dessa två trots sin åldersskillnad på 8 år avgudar varandra och faktiskt tycker om varandras
sällskap så mycket som de gör. Även om minstingen är lite väl bossig och gärna ska bestämma allt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli ensamstående första gången och att nu bli det igen känns så väldigt , ja speciellt. Känns lite som att jag svikit
mina barn. Men en kan ju inte göra annat än sitt allra bästa som förälder både i och utan en relation. Kaffe på det och så önskar jag er en riktigt GOD JUL 🎄
