Stress = kognitiv svikt ?

Idag hade två saker jag skulle göra. Gå till vårdcentralen och ta blodprov och gå till psykologen för första gången. Ja inte för första gången i livet men första gången nu när jag är sjukskriven för att vara tillfälligt besegrad av livet. Det enda utöver dessa två saker jag behövde komma ihåg var att inte ta medicin på morgonen innan provtagning. Vad tror ni var det första jag gjorde när jag vaknade imorse ? Jajemen, jag tog min tablett. Har aldrig tagit läkemedel på daglig basis tidigare i livet och därav har det känns viktigt att just få in den rutinen. 

Nåväl, nu får jag skriva en kom ihåg lapp till mig själv så jag då inte tar den imorgon. För den nyfikna själen så är det läkemedel för min sköldkörtel jag har fått börja med då den tydligen går på lågvarv eller inte alls. Om medicineringen sen gör något åt det får vi se när jag lyckas ta blodprov. 

Eftersom det då inte blev besök på vårdcentralen så gick jag hem och städade. Tvättade. Och allt annat sånt viktigt man då helst inte ska göra under en sjukskrivning när man behöver vila. Under besök hos psykologen idag kom vi gemensamt fram till att jag inte vet hur man gör. Jag kan inte vila. Inte när jag behöver det i alla fall. För försova mig till ett arbetspass tex är ju inte ett dugg svårt. Så detär något jag nu då aktivt ska jobba på den lilla tid som är kvar av min sjukskrivning. Därav sitter jag nu och tittar på alla högar av nyvikt rentvätt på köksgolvet och funderar på vem som nu då ska lägga in dem ? Bara jag och lillfisen hemma och han verkar mest ha ett intresse av att knöka ihop högarna så man får vika igen. 
Vi får se, när jag vaknar imorgon har de kanske magiskt hoppat in i tillhörande skåp eller låda. 
Jag var 100% säker på att jag visste att jag skulle idag när jag var på väg till psykologen. Jodå kucklade jag käckt fram i telefonen när jag bokade tiden, visst hade jag stenkoll på var mottagningen låg. Väl nere på stan drabbades jag av akut kognitiv svikt aka brainfart deluxe och jag kunde icke komma på var gatan som jag skulle till låg. Paniken började infinna sig och jag började svettas. Bara 15 minuter till jag skulle vara där och jag är alltid i tid. Nej, jag är alltid tidig för sån är jag. Neurotisk och punktlig på gränsen till löjligt tidig. Detta resulterade i en snabb promenad mot en taxi, väl i bilen kan människan inte stava till gatan så med stor frustration hjälper jag till slut till. Då vänder energin i bilen och han suckar irriterat och talar om att gatan ligger 400 meter bort. Det kostade mig bussbiljett + 100 pix att komma till psykologen idag. Ja utöver besöket där då. Bra där. Men nu ska jag gå i KBT och få rätt på det här kaoset till självmotarbetande ( nytt ord ? ) beteende. Jodå så att. Tadaaaa ! 

Tack Blixten McQueen

Storbarnet är ute i det härliga sommarvädret och leker med en del andra barn som bor här i närheten. En trevlig fördel med att bo i radhus här är ju att så många barn som går på samma skola/förskola bor här och de leker alla med varandra ute om somrarna. I alla åldrar. Nu är ju jag en sån neurotisk mamma som gärna vill se mitt barn precis hela tiden men det funkar ju inte nu när han nått en ålder av 9 år så han har ju blivit med mobil. Som han aldrig svarar i. Oftast ringer han upp ca 14 dagar efter att man ringt och frågar vad man ville. På riktigt känner jag då. Knappt frustrerande. Den fyller alltså inte riktigt den funktion ännu som jag hade räknat med. Men han har den med sig och kan då komma hem den tiden han fått att han ska vara hemma i alla fall. Om han laddat den, för det glömmer han oftast. Inte alls frustrerande det heller. Nåja, jag måste försöka känna mig trygg med att han är ute här i närheten och inte ensam. Jag tror inte detta var rädslor som mina föräldrar hade på samma sätt men så grym som vår värld kan vara idag så blir man lite extra rädd om sina kiddos. Lillbarnet har fått äta kvällsmat ute på innergården, det var mer roligt att kasta runt den vilket är helt okej det med. Någon tugga blev det i alla fall. Sen bada på det, för närvarande hans favoritsysselsättning. Nöjd sitter han där och kastar ut sina badankor på mig som blir plaskblöt varpå han gapskrattar. Ja är det någonstans man ska kasta runt vattenfyllda badankor så är det väl just i badrummet så bara han är nöjd. Nu underhåller filmen Bilar honom en stund, precis som storebror är han enormt fascinerad av denna film. Det är 8 år mellan mina barn så jag trodde kanske att jag nu skulle få se någon ny film 780 gånger men nej, vi kör samma. Storbarnet såg Snövit med mig igår så det finns ju någon balans i alla fall. Men tack Blixten för den här något lugna stunden ikväll som ger mig möjligheten att dricka upp en hel kopp varmt kaffe. Maken jobbar som kock ikväll och jag ska försöka hålla mig hyfsat pigg och vaken tills han kommer hem så det får allt bli en kopp till på det. Varför pressar man sig till det kan man undra, att sitta redo att vara social kl 22:30. Jo, för sen imorgon far han iväg igen för en vecka på annan ort och sina studier så man får helt enkelt passa på så man hinner umgås lite. Finfin kväll på er // YO