Dan före dan...

Så vart det lilljulafton. Gravid i vecka 32, går över i v 33 på söndag. Senaste veckan har jag mött sunk. Men antar att det får vara okej då jag fått må så väldigt bra övervägande stor del av hela graviditeten. Men ändå trist när det infaller precis lagom till jullov tillsammans med väldigt pigg 5-åring. Man känner sig snabbt som världens tråkigaste mamma.
Och då är det inte läge att kika in på instagram där allt bullbak och julgodisfix är i full gång i alla hushåll. Då sneglar man här hemma över på de inköpta kanelgifflarna och tänker att kanske nästa år har man mer energibärare sånt där.
Stor skillnad i år är ju också att jag är separerad och får fixa med allt själv vilket jag egentligen inte har några problem med för en har ju varit ensamstående en gång tidigare i livet men det var ju inte riktigt vad jag räknat med denna graviditeten utan det blev en såndär spännande överraskning som livet ( maken ) bjussade på. Man tackar. Jag satt ju ändå bara här och väntade på en utmaning.

Minstingen har hanterat det hela imponerade väl och klagar aldrig över att behöva åka fram och tillbaka mellan oss. Blivande tonåringen tycker det är tråkigt men är mest mån om att jag ska må bra. Jag borde kanske brutit ihop men nej det har inte blivit så. Visst fan har jag varit ledsen och passat på att fulgråta när barnen inte varit hemma. Men annars så tar jag en dag i taget och ja kanske stärker det mig att vara gravid också. Är ju gravid 42 år ung med ett mirakelbarn som vi aldrig trodde skulle bli till efter många år med upprepade missfall och MA ( Missed abortion ). Och det i sig vart ju slitsamt för äktenskapet såklart. Idag blir det blodprover på vårdcentralen då jag misstänker att jag ligger lågt i hb och järnvärde. Lite kaffe på det bara !  (null)

Kommentera här: