OneHappyHippieMama

Har tänkt att vi ska börja träna på att han sover i sin egen säng men det har varit såpass svårt att jag faktiskt inte orkat mig på det projektet. Han började samsova efter att jag och maken separerat så jag antar att han behöver närheten och vill inte neka honom den. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att det oroar mig hur jag ska få till sömn framöver med en bebis och honom eventuellt i samma sovrum.

Idag går jag in i v 33. Nu kan man börja räkna ner på allvar. Planerat kejsarsnitt blir i v 38+5.

Tycker väl kanske att mina restless legs blivit smulan bättre så kanske kanske är järnvärdet äntligen på väg upp. Det skulle man ju tycka när man tar 2 kapslar om dagen och riskerar att aldrig mer få sköta magen. Ni som vet, vet. 

Båda barnen är hemma. Imorgon fyller store tonåring och det är alltså hela 13 år sedan han gjorde mig till mamma. Helt otroligt vad tiden bara susar iväg när man tänker på det så. Och vad mycket man hunnit med. Och som livet och jag med det förändrats under dessa år. När jag blev ensamstående med min äldste var han bara några månader gammal. Och jag trodde jag skulle gå under. Förstagångs mamma och ensam. Stort hus hade vi köpt tillsammans och renoverat men där hann jag aldrig bo särskilt länge. 29 år gammal och fick flytta in hos mina föräldrarna tills jag hittade en lägenhet. Fy fan vilken kamp det var egentligen. Ensam med en bebis som aldrig sov och var väldigt aktiv. Kunde inte vara föräldrarledig mer än 8 månader sen vart jag tvungen att börja jobba. 

Denna gången är jag ju äldre och vet att jag överlever och klarar av att vara själv. Även om min dröm fortfarande är att få leva tillsammans med den jag älskar. Är hopplöst romantisk. Kan icke hjälpas. Nu dags att fylla på kaffet och se till att minstingen inte väcker storebror alltför tidigt.